Alla pratade om hur hemskt det var att de svenska bilfabrikerna skulle läggas ner. Det blev mest prat – alla väntade på att någon annan skulle göra något.
Men i en källarskrubb i Göteborg höll nånting på att hända. Där fanns Pelle, Maja, Rickard, Gullan, Murre, Måns (som gått på kurs kognitiv beteendeterapi), Bill och Bull och några andra i gänget. Alla hade varit länge på den stora bilfabriken och visste mycket om hur saker skulle göras och inte göras. Och alla var gubevars inte ingenjörer.
”Vi måste tänka om”, sa Maja, ”Ute i den stora världen finns det jättemånga, som inte tycker det är viktigt alls att köra 190 km i timmen. Det finns säkert flera miljoner, som bara bryr sig om att ha en bra resa från ett ställe till ett annat, utan att skada andra eller miljön.”
Kan vi göra en bil”, funderade Murre, ”som bara använder lite, lite energi men som är säker och ser himla bra ut?”
”Klart att vi kan”, sa Rickard, ”kommer ni inte ihåg dom bilarna vi byggde på den stora bilfabriken men som våra chefer inte ville ha?”
”Hur vet vi om någon vill ha så´na bilar nu?” frågade Måns (som lärt sig mycket på sin kurs).
”Vi kontaktar dom på nätet, så klart!” sa Bull. ”Busenkelt!” sa Bill.
Så kom dom överens om hur dom skulle berätta för alla intresserade att man verkligen kunde göra en bil som bara använder lite, lite energi. Men hur skulle dom få fram pengar att bygga bilen?
Gullan med examen i kreativ finansiering fann på råd: ”Många som vi pratar med på Internet och som tror på vår idé vill säkert vara med i vårt projekt och satsa en liten slant. Då blir dom också delägare i vår nya fabrik”.
Så planerade dom lite till innan dom satte igång.
På julafton 2009 summerar Maja årets resultat: ”Vi klarade att få in pengar till vår idébil. Tjugotusen människor har satsat tillsammans tjugo miljoner kronor. Vi har många partners, som hjälper till på olika sätt: Googles sköter Internetkontakterna, Svenska kyrkan ger oss lokaler, en bank samlar in pengarna och ger ut delägarbevisen, en juristbyrå sköter det legala, en kommunikationsbyrå skapar vår kommunikation. Och flera komponenttillverkare har gratis givit oss delar till idébilen.”
”Bilen är verkligen läcker! De flesta av våra nya delägare och partners vill vara med i nästa steg och nya intresserade kommer till. Så om ett år har vi gjort en försöksflotta på ett hundra bilar, som bl a våra delägare ska testa i riktig trafik”.
Och så gick ett år till och ett påtagligt stolt gäng presenterar de nya bilarna: ”Vi fick in två hundra miljoner från våra delägare det här året. Nästa år tillverkar vi två tusen bilar till försäljning och 2011 gör vi tiotusen bilar själva och säljer licens till andra tillverkare för ytterligare många fler. Vi har redan en egen orderstock på drygt femton tusen bilar. Nu står riskkapitalister på kö för att köpa in sig och det är inget problem med bankkrediter.”
Ja, så kan det gå. Men bara om man fattar att människor nu snabbt omdefinierar bilens roll och inser vilka möjligheter det innebär. Om man fattar att humaniora och teknik i förening skapar arbetsglädje, kreativitet och nya lösningar. Om man förstår att många människor vill vara med att förändra om de får vara delaktiga.
Hur gick det för Maja, Pelle och dom andra? Jo, när bilförsäljningen rullade på ordentligt sålde dom sina delägarbevis och satsade pengarna i Hungerprojektet.se.
God Jul!
Gothia Automotive Think Tank
Olle Boëthius
P.S. TV Till Tusen gjorde en dramadokumentär om människorna och projektet. Den såldes till 83 länder och fick första pris i Cannes 2011.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar